Slut?

Är det slut nu? Är den heta spel hösten slut? Har vi sett det sista läckra släppet, kommer det inga fler bevis på att detta kan vara det bästa spelåret någonsin? Man ska inte klaga, Mass Effect är det bästa västerländska rollspelet sen, eh, ja Oblivion, som visserligen inte är så där vansinnigt gamalt, men ändå! Super nice är det. Och Halo 3 kommer hålla fram tills Bungie gör oss lyckliga igen. Men, jag kan inte låta bli att känna att det borde komma nåt mer stort innan jul.

Förra julen dök Wii upp och julen dess förinnan 360. Inga konsollsläpp och inte tunga titlar strax innan jul. Nästan lite kosntigt. Konsumenten kommer få en svår jul, för hur ska man välja? Vill man ha action finns det fyra, fem topp spel till 360 och välja på, till Wii hittar vi nya mario och metroid och PS3, så, eh, ja, jo, Assassins Creed och, kanske inte världens starkaste line up men en helt okej ändå.

Det här blir alltså första julen på två år där man inte kan garantera en konsoll brist, det blir första julen där de tre formaten står ansikte mot ansikte (eller face plate mot Wii's lysnade blå springa) och vi kan få en föraning om hur konsollkriget kommer att se ut. Förra veckan snackade vi om en eventuell Wii brist till julen, främst i USA dock, samt att trycket på Wii var enormt där. Det intressanta med detta är inte att Wii har potential att ta stora delar av marknaden, utan att detta inte berör de andra formaten nämnvärt. Wii är billig och dess spel utbud är snålt och smalt. Få spelare kommer nöja sig med bara Nintendos vita udner, istället är det troligt att alla Wii's runt om i världen kommer akompanjeras av en 360 och en Wii.

Konsollkriget ser alltså ut precis som det gjorde i förra generationen. Xbox mot PS och Nintendo på sido linjen med sin märkliga konsoll. Den ända egentliga skillnaden är att Xbox och PS spelar i samma lika, inte som i förra generationen där Xbox var Microsoft korpen lag i Boule och Sony hade liga ledande lag i La Liga.

Motstånd

Ni som har läst Daniels blogg kan inte ha undgått att noterat hur lyrisk han har varit över Mass Effect och kanske framförallt hur besviken han var över att släppa taget om spelet. Hans beteende är, for the record, inte bara förståeligt, utan också rimligt! Hur som helst så har spelet lämnat hans omsorg och ligger nu, nästan hånande och ospelat på min tv-bänk. Jag river av en eller två Guitar Hero 3 låtar ger, på min väg tillbaka till mina böcker, Biowares sci.fi monster en glupsk (och aningen stressad) blick. Jag har inte tid. Det finns ingen tid. Guitar Hero går bra, utmärkt till och med, alla är ju värda att rocka loss lite efter nån timmes plugg, men att ge sig i kast med ett massivt (pun intended) rollspel, ja okej, alla är väl värda det, men tiden finns inte.

Rollspel brottas, i min värld i alla fall, med samma problematik som t.ex. Zelda och Metroid Prime serien, tids brist eller tids slukande. För lika lite som det funkar att bara lösa en handfull ologiska pussel i vattentempelet funkar det att bara spela lite av ett rollspel. Det krävs i min bok minst två timmar av fritt spelande för att det ska vara värt mödan att ens sätta på boxen om det Mass Effect ligger där i. Under korta intervaller inner du aldrig komma in i storyn, i banan, i pusslen. Det blir uppstyckat, svårt (dock inte på det positiva Halo på Legendary sättet) och inte rättvist mot spelet.

I skrivandets stund får jag planera speltid, schemalägga det, så ska det inte vara! Mår vid blotta tanken illa av att känna tvånget att spela, om spel, om glädjeämnen blir tvingande då kastar jag in handduken (det största skälet till att jag var en urusel WOW:are). Men frukta inte! En mastig recension av Mass Effect kommer, och jag kommer att ha ägnat spelet de tiotalet timmar det är värt, uppsats eller ej!

Ps: Har börjat klura på hur man kan räkna ut hur hårt Master Chief slår! Intressant va? Återkommer med mer info om denna spännande vetenskapliga undersökning.

Guitar Hero III

Köpte Guitar Hero 3 till 360 igår och blev direkt förvånad. Det har ryktats och sagt så mycket om det här spelet sen det blev klart att Neversoft skulle ta över produktionen av Guitar Hero, bossfighter, extra knappar på gitarren, nya gitarrmodeller, färger, trådlöst eller inte trådlöst. Trots att mitt sinne är katana-skarpt så var jag helt inställd på att 360 versionen av GH3 skulle bjuda på ett vitt flygande V med sladd. Det blev inte så. Istället för ett hett V blev det en svart Les Paul, dock trådlös! Värt som fan! Det trådlösa alltså, hade hellre rockat loss på ett lygande V, men vad gör det när man nu fritt och obehindrat kan rockaloss.

Har inte kommit längre än de fem första låt grupperna och är överlag nöjd. De flesta av de riktigt roliga låtarna att spela är inte kända och många av de kända låtarna känns som att de mer är med som försäljningsargument än att de är bra. Welcome to the jungel är varken bra eller särskilt skul att spela. Tyvärr. Grafiken är bättre, co-op läget förbättrat (med ett career mode [!], trist bara att det aldrig är lika kul att lira bas som det är att att lira gitarr), design och upplägg och i stort låtvaltet, allt bättre, inte mycket men aningen aningen bättre. Neversoft har putsat på ett utsökt koncept, med andra ord skiner Guitar Hero som aldrig förr.

Halo läges rapport, jag och Kalle är på första spelets tredjebana. Fantastiskt. Inget annat än fantstiskt. Bungie vet verkligen hur ett bra sniper rifel ska se ut och funkera, fantastiskt, inget annat än fantastiskt.

Halo reborn

Nyligen hoppade jag, tillsammans med min gode vän Kalle, över drygt tjugo meter över ett (eventuellt) bottenlöst stup och landade tryggt i vårat rymdskepp. Halo sagans sista del var slut, och denna gång definitivt slut. Jag vet att åter kommer iklä mig Master Chiefs smaragdgröna dräkt och skjuta covenanter på löpande band, men aldrig riktigt på samma sätt. Efter att ha klarat spelet på Legendary, fått min välförtjänta Gamer score, så finns inte längre utmaningen kvar, endast nöjet. För varför pressa sig igenom den ljusbruna köttmuren av flood som de sista banorna i Halo 3 består av, när man nu fritt kan välja de banor som är top notch och mer där till?

Nöjet kommer man långt på för spelglädjen i Halo är enorm, men nöjet blir desto större om det är utmanande också. Att ta sig ann de bitvis orimligt svåra banorna på Legendary, att pröva sig fram, gång efter annan dö för att tillsist komma på hur och med vad man ska tackla situationen. Det är inte mycket som slår det. Jag är där nu i Call of Duty 4, långsamt, check point för check point, tar jag mig genom spelet. Dör konstant, spawnar och börjar om. Riktigt bra spel blir bara bättre om då är svåra, om de verkligen testar spelaren och låter han eller henne pröva sig fram till det bästa sättet för honom/henne att tackla just den situationen.

Det ska dock poängteras att ett spel utan vettig bandesign, utan balans och spelglädje inte blir roligare bara för att det är orimligt utmanande. Ghosts n Goblins är prakt exemplet på det. Men riktigt bra spel blir bara bättre.

Då Master Chief och Arbiter skuttar över stupet, landar i säkerhet och efter texterna börjar rulla upp sig vänder sig Kalle om och tittar på mig. ”Jag vill ha mer,” säger han varpå jag kickt trycker mig fram till start menyn för att börja om, igen. ”Nej, Niklas, jag vill ha mer, från början.” Jag och Kalle, som tidigare varit Master Chief och Arbiter är numera Master Chief och Master Chief. Vi spelar Halo 1, vi ska ta oss igenom hela Halo sagan kronlogiskt, på Legendary. Det är ett härke, men fan va kul det är!

Bana 1:1

Mitt första inlägg är också min första blogg någonsin. Att blogga har aldrig attraherat mig, det beror inte, mind you, att jag inte är intressant, för det är jag, hyfsat åtminstone. Nej, det beror på att jag aldrig orkat med att läsa bloggar. En vän till mig sa här om dagen att Magnus Ugglas blogg skulle vara en riktig höjdare (!), den skulle dessutom vara så flitigt uppdaterad att den var värd att besökas flera gånger dagligen. Jag fick en omedelbar ångestkramp i magen vid blotta tanken på känna tvånget att fler gånger dagligen läsa någon annans sannolikt högst ointressant tankar kring sig själv (något som troligen inte gäller alla bloggar, men troligen Ugglas). Jag är med andra ord redigt ambivalent inför den här bloggen, men jag ska göra mitt yttersta för att åtminstone göra den läsvärd för de som har ett intresse för tv- och dataspel. Håll till godo.